You pick me up when I fall down.
You pick me up,
you make my world go 'round.
You pick me up when I fall down.
jag älskar dig. ♡
...
vet inte alls längre hur nånting ska gå. får käftsmällar från höger och vänster. det bådar inte gott, inte nåt av det ...
...
ni vet den där känslan när man inte känner sig accepterad? när man verkligen försöker visa att man inte utnyttjar en person, men det är ingen som tror på det ändå?
den känslan känner jag just nu ...
Nov. 17, 2012
underbara, fina du ❤
❤
med dig är jag liksom hel ❤
I'm happy to be here.
i vanliga fall brukar jag ha huvudet fullt av tankar, alldeles för mycket tankar. men nu är det tomt. direkt tomt är det .. vet inte alls vad som försigår egentligen. förlåt mitt hjärta för att det är du som får stå ut med mina fasoner. min andra halva, min kärlek!
jag vet inte varför jag får sånna här dimpar. från att vara på ett strålande humör, till att det tvärvänder så blir jag såhär. jag måste försöka bättra mig, annars kommer jag väl inte ha någon alls kvar.
förlåt i alla fall mitt hjärta ❤
❤
underbara fina du! ❤❤❤
I love you like a lovesong.
jag har varit hemma på tok för många dagar nu. jag har tråkigt och tankarna surrar fortfarande omkring i huvudet på mig. att gå ut och gå gjorde saken bara bättre för stunden. egentligen inte ens det eftersom det gav mig ännu mer tid att tänka. jag skulle behöva komma ut och rida i skogen, ensam. det är precis sånna här dagar som jag önskar jag hade haft primadonnan kvar.
jag kan inte riktigt sätta fingret på tankarna. de är överallt, hela tiden. att jag kanske kan ha förstört saker för mig själv, ordentligt. jag har en ständig oro i kroppen som gör att jag inte riktigt kan koppla av och leva för stunden.
varför? jag har inte en aning.
Fina du! ❤
Smurfs
myser i soffan med favoritkillarna mina. har varit och käkat mysmiddag på church street och nu mys till en film innan sängen väntar.
ja, jag mår bra i alla fall ❤
To help us grow.
sen igår har jag suttit med den här sidan uppe och inte riktigt vetat vad jag ville få sagt. och faktiskt så vet jag inte vad jag vill få sagt nu heller. det är lite upp&ner just nu, på ett positivt sätt, tror jag? det har hänt lite saker och ting som jag inte riktigt kan sätta fingret på, och inte heller direkt prata om. jag klagar inte, absolut inte. som sagt, jag tror det är något positivt.
annars, så har jag gjort ett nytt försök till att sluta snusa på riktigt. så just nu går jag och småäter hela tiden. tur att man springer bort det. får väl se hur det går den här gången. förra gången höll jag uppe en månad ungefär. nånting jag tänkte försöka slå den här gången. så jag ber om ursäkt på förhand ifall jag någon gång uppfattas otrevlig. men jag ska göra mitt bästa för att hålla humöret uppe.
och eftersom jag inte vet vad jag vill få sagt med här, kan jag lika gärna sluta. men jag är glad i alla all, och det är huvudsaken.
annars, så har jag gjort ett nytt försök till att sluta snusa på riktigt. så just nu går jag och småäter hela tiden. tur att man springer bort det. får väl se hur det går den här gången. förra gången höll jag uppe en månad ungefär. nånting jag tänkte försöka slå den här gången. så jag ber om ursäkt på förhand ifall jag någon gång uppfattas otrevlig. men jag ska göra mitt bästa för att hålla humöret uppe.
och eftersom jag inte vet vad jag vill få sagt med här, kan jag lika gärna sluta. men jag är glad i alla all, och det är huvudsaken.
Enjoy life they say.
har kommit underfund med att det är mycket saker jag saknar. saknar min klass, mina fina och underbara vänner där. jag saknar min storebror. saknar min prinsessa och allt som var runt omkring. jag saknar studenten och den ljuva festen. saknar sommaren och värmen. saknar att bara vara jag.
det var bara det jag tänkte säga. nu ska jag måla om naglarna - får se vilken färg det blir denna gång. röd? lila? turkos? ljusgrön? grön? blå? silver?
det var bara det jag tänkte säga. nu ska jag måla om naglarna - får se vilken färg det blir denna gång. röd? lila? turkos? ljusgrön? grön? blå? silver?
We're soldiers, and soldiers bleed.
kan ju i alla fall börja med att säga att jag hade en fin födelsedag. var på stan med hanna på morgonen/dagen för lite kvalitetstid. sen blev det hem och göra iordning allting för gästerna.
fick ett våffeljärn, bag-in-box, parfym, pengar, en köksmaskin, matta och lite annat smått och gott ❤
annars, så vet jag inte vart jag har mig själv just nu. tårarna bara rinner. allt jag behöver just nu är mamma och pappa, bara vara där hos de. bara spendera lite tid med de jag älskar mest i denna värld. det är det jag behöver nu, inget annat. luta mig mot pappas axel och mammas lugnande händer mot pannan. jag behöver bli liten igen ...
27 mars 2012, 13:56
jag skulle kunna göra vaaaaaaaaaaad som helst för dessa två skor. de är så jäkla fina att jag får ståpäls.
tänkte bara säga det eftersom det är min födelsedag imorgon och allt.
höhö :}
So let's go somewhere no-one else can see, you and me.
jag har kommit på ett ämne. nånting jag hatar. alla som känner mig vet att jag tycker att "hata" är ett alldeles för starkt ord för att använda, men det här hatar jag verkligen.
det slog mig ordentligt idag när jag var på gymmet. så ämnet är alltså om folk & gym ...
tar det i punkt form och förklarar lite varför jag hatar det så pass mycket som jag gör.
* tjejer som går på gym för att kolla på killar ...
det här kan jag bara dö över. för det syns så jävla tydligt vilka som går dit för att spana. det är de här tjejerna som bara glider omkring. går max 5minuter på löpbandet innan de lyfter en hantel lite här och där, eller bara sitter vid en maskin. inte en endaste svettdroppe på hela kroppen, och håret är tillfixat och tuperat och sminket är på plats.
* killar som steker runt på gymmet ...
ja, det finns ju även killar i den där spanar-kategorin, men det är inte lika illa eftersom de faktiskt gör något. de tränar ju i alla fall. men det syns också så tydligt. sånna där som verkligen står och spännar upp sig och fixar frillan mellan varje set. fåfänga kan man ju säga.
* folk som är rädda för att svettas, OCH för att det kan synas på tröjan ...
jag går på gym för att träna, och när man tränar då svettas man. det är en helt naturlig grej, det är bra att kunna svettas sådär också. svettas ut allt skit. egentligen hör den här till den första med brudarna, men det finns ju de personer som faktiskt är där för att träna (!) men inte vill svettas. fan, jag är ju typ dyngsur efter jag kört min kondition.
* folk som inte gör något utan bara tar upp plats och maskiner ...
sånt här stör jag mig också på. det finns ju de som är där bara för att. gör ingenting, utan sitter bara. värst är ju när någon tar upp en maskin man ska använda och sitter där hur jävla länge som helst. finns många sånna här på friskis.
och till det värsta av allt, det jag hatar mer än nånting annat!
* par som går till gymmet och ska hålla på och pussas och grejer ...
det här är en sån sak jag bara vill spy över. återigen, de som känner mig vet att jag hatar sånt här. jag fattar inte. fel och träna om man går på gym?! man går väl förfan inte dit för att visa upp sitt förhållande. säger absolut ingenting om de par som går dit och gör sitt, men idag var det ett par där. killen gjorde lite av sitt, sen svansade han efter tjejen och de pussades, och lika tvärtom. hon gjorde sitt sen svansade hon efter honom och de pussades, återigen. uuuuuuuuuuusch! och det här blir jag riktigt förbannad över också, bara jag nu ens när jag skriver om det. så det här slutar jag prata om innan jag blir för arg.
haha, ja. apropå allt liksom. men kände att jag var tvungen att ta upp det här. tror nog att det finns många som håller med mig om det också. näe, nu ska jag ta och krypa ner i sängen och sova. godnatt*
det slog mig ordentligt idag när jag var på gymmet. så ämnet är alltså om folk & gym ...
tar det i punkt form och förklarar lite varför jag hatar det så pass mycket som jag gör.
* tjejer som går på gym för att kolla på killar ...
det här kan jag bara dö över. för det syns så jävla tydligt vilka som går dit för att spana. det är de här tjejerna som bara glider omkring. går max 5minuter på löpbandet innan de lyfter en hantel lite här och där, eller bara sitter vid en maskin. inte en endaste svettdroppe på hela kroppen, och håret är tillfixat och tuperat och sminket är på plats.
* killar som steker runt på gymmet ...
ja, det finns ju även killar i den där spanar-kategorin, men det är inte lika illa eftersom de faktiskt gör något. de tränar ju i alla fall. men det syns också så tydligt. sånna där som verkligen står och spännar upp sig och fixar frillan mellan varje set. fåfänga kan man ju säga.
* folk som är rädda för att svettas, OCH för att det kan synas på tröjan ...
jag går på gym för att träna, och när man tränar då svettas man. det är en helt naturlig grej, det är bra att kunna svettas sådär också. svettas ut allt skit. egentligen hör den här till den första med brudarna, men det finns ju de personer som faktiskt är där för att träna (!) men inte vill svettas. fan, jag är ju typ dyngsur efter jag kört min kondition.
* folk som inte gör något utan bara tar upp plats och maskiner ...
sånt här stör jag mig också på. det finns ju de som är där bara för att. gör ingenting, utan sitter bara. värst är ju när någon tar upp en maskin man ska använda och sitter där hur jävla länge som helst. finns många sånna här på friskis.
och till det värsta av allt, det jag hatar mer än nånting annat!
* par som går till gymmet och ska hålla på och pussas och grejer ...
det här är en sån sak jag bara vill spy över. återigen, de som känner mig vet att jag hatar sånt här. jag fattar inte. fel och träna om man går på gym?! man går väl förfan inte dit för att visa upp sitt förhållande. säger absolut ingenting om de par som går dit och gör sitt, men idag var det ett par där. killen gjorde lite av sitt, sen svansade han efter tjejen och de pussades, och lika tvärtom. hon gjorde sitt sen svansade hon efter honom och de pussades, återigen. uuuuuuuuuuusch! och det här blir jag riktigt förbannad över också, bara jag nu ens när jag skriver om det. så det här slutar jag prata om innan jag blir för arg.
haha, ja. apropå allt liksom. men kände att jag var tvungen att ta upp det här. tror nog att det finns många som håller med mig om det också. näe, nu ska jag ta och krypa ner i sängen och sova. godnatt*
/mw. ♥
And all that counts is here and now.
vet att jag sagt länge nu att jag varit påväg tillbaka till mitt riktiga jag igen, men förra veckan hade jag en rejäl svacka. jag hade sån panik över livet och ringde och både skällde och grät till mamma om dagarna. allt var bara kaos. jag var kaos.
men nu, nu kan jag verkligen säga att jag är tillbaka. visst, det finns väl självklart lite finslipning kvar innan jag är helt 100 igen, men det är på god väg nu i alla fall. jag har tagit tag i mig själv. jag har orkat gjort något åt mitt liv. nu tränar jag för fullt för att nå mina mål, min vikt och muskelmassan. 6 dagar i veckan tränar jag, minst 1½ timme varje gång. jag tänker på vad jag stoppar i mig och jag är glad. jag har gått och lyssnat på jag skrattar idag med ison&fille. min pepplåt här i livet. och det är även en liten bit ur den som jag ska tatuera. bara för att påminna mig själv om det.
idag har jag hunnit med så mycket! jag har verkligen tagit vara på dagen. vaknade runt halv11 tiden men lågkvar och mös i sängen ett tag med alexander. gick upp och iväg till affären på en gång och köpte hem en del grejer. gick hem, gjorde iordning lite lunch innan jag började plocka lite här hemma. sen råkade jag ju somna i soffan en timme, men tyckte inte det gjorde så mycket, utan jag drog mig upp ur soffan och tog mig till gymmet där det blev 1 timmes kondition och en halvtimmes styrka och en kvarts stretching. åkte hem och gjorde iordning mat innan jag högg in ordentligt på disken och städningen. älskar när det är städat och fräscht! dock har det ju inte blivit så mycket med det på senaste tiden eftersom jag direkt lagt mig i soffan efter jobbet och inte rört mig förrän jag lagt mig i sängen.
men jag är glad att jag är tillbaka. jag har gjort så mycket förändringar i mitt liv de här veckorna. allt för att komma tillbaka starkare än någonsin. och nu tänker jag tacka för mig och krypa ner i sängen. måste ju ladda upp för den kommande arbets- & -träningsveckan!
/mw. ♥
men nu, nu kan jag verkligen säga att jag är tillbaka. visst, det finns väl självklart lite finslipning kvar innan jag är helt 100 igen, men det är på god väg nu i alla fall. jag har tagit tag i mig själv. jag har orkat gjort något åt mitt liv. nu tränar jag för fullt för att nå mina mål, min vikt och muskelmassan. 6 dagar i veckan tränar jag, minst 1½ timme varje gång. jag tänker på vad jag stoppar i mig och jag är glad. jag har gått och lyssnat på jag skrattar idag med ison&fille. min pepplåt här i livet. och det är även en liten bit ur den som jag ska tatuera. bara för att påminna mig själv om det.
idag har jag hunnit med så mycket! jag har verkligen tagit vara på dagen. vaknade runt halv11 tiden men lågkvar och mös i sängen ett tag med alexander. gick upp och iväg till affären på en gång och köpte hem en del grejer. gick hem, gjorde iordning lite lunch innan jag började plocka lite här hemma. sen råkade jag ju somna i soffan en timme, men tyckte inte det gjorde så mycket, utan jag drog mig upp ur soffan och tog mig till gymmet där det blev 1 timmes kondition och en halvtimmes styrka och en kvarts stretching. åkte hem och gjorde iordning mat innan jag högg in ordentligt på disken och städningen. älskar när det är städat och fräscht! dock har det ju inte blivit så mycket med det på senaste tiden eftersom jag direkt lagt mig i soffan efter jobbet och inte rört mig förrän jag lagt mig i sängen.
men jag är glad att jag är tillbaka. jag har gjort så mycket förändringar i mitt liv de här veckorna. allt för att komma tillbaka starkare än någonsin. och nu tänker jag tacka för mig och krypa ner i sängen. måste ju ladda upp för den kommande arbets- & -träningsveckan!
/mw. ♥
jag skrattar idag
kanske gråter jag sen
jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
så jag lever idag, idag, idag
morgondagen är för långt bort men vi är här idag
morgondagen är för långt bort men vi är här idag
så jag lever idag
The sun goes down, the stars come out.
fortfarande leds på livet, leds på mig själv. det enda jag verkligen vill göra är att dra täcket över huvudet när klockan ringer och inte röra mig på hela dagen. bara försvinna liksom. känner inte för att prata med folk, ännu mindre träffa folk. så jag ber om ursäkt till er som får stå ut med mig om dagarna.
var och tränade imorse i alla fall, och samma blir det imorgon. innan jobbet - en perfekt start på dagen. synd bara att skallen fuckar upp sig under dagen ändå. vill bara få bort de små demonerna nu. för det var faktiskt länge sen nu som jag var glad och positiv en hel dag, eller ens mer än 2-3 timmar om dagen.
så därför tänkte jag försvinna från alla sociala nätverk ett tag (förutom jobb då såklart), bara för att ni ska slippa min negativitet. utan nu ska jag fokusera på träningen och mig själv. orkar inte ens försöka bry mig om andras problem just nu.
heja*
var och tränade imorse i alla fall, och samma blir det imorgon. innan jobbet - en perfekt start på dagen. synd bara att skallen fuckar upp sig under dagen ändå. vill bara få bort de små demonerna nu. för det var faktiskt länge sen nu som jag var glad och positiv en hel dag, eller ens mer än 2-3 timmar om dagen.
så därför tänkte jag försvinna från alla sociala nätverk ett tag (förutom jobb då såklart), bara för att ni ska slippa min negativitet. utan nu ska jag fokusera på träningen och mig själv. orkar inte ens försöka bry mig om andras problem just nu.
heja*
It feels good to hold the knife.
ni vet när man kommer till en punkt i livet där man inser att man precis avklarat
ett kapitel ur sitt liv och bara kan ta emot det nya med öppna armar?
jag önskar att jag kunde komma till den punkten.
jag önskar att jag redan hade börjat på det nya kapitlet, kanske till och med avslutat ännu ett.
jag önskar att jag redan hade börjat på det nya kapitlet, kanske till och med avslutat ännu ett.
egentligen skulle jag kunna vara där.
jag hade kunnat varit där för länge sen.
men jag är för rädd för att börja det nya, läsa ut det här kapitlet, som hållt mig fast för länge nu.
jag hoppas för mycket.
jag tror för mycket.
jag fantiserar alltför mycket om hur det skulle kunna vara.
jag ljuger för ingen annan än mig själv, ständigt, varje dag.
jag ljuger för ingen annan än mig själv, ständigt, varje dag.
oavsett att både hjärtat, magen och en del av huvudet säger att jag bara ska ta tag i det nya,
så är jag ändå kvar på det gamla.
kanske har det ändrats nu?
kanske inte?
om några dagar, precis när jag är påväg att ta steget in i det nya kapitlet kommer det gamla dyka upp.
det är så det är.
och jag tillåter det.
det är svårt att bryta den gamla tryggheten bara sådär, när man vet att man trivs.
jag vet hur allting ligger till, och jag tillåter det.
jag tillåter mig själv att vara andrahandsvalet, kanske till och med tredje eller fjärde.
jag är inte den slags personen, jag har inte den personligheten.
jag är inte den slags personen, jag har inte den personligheten.
vad har hänt??
jag började tro för tidigt att det skulle kunna vara något bra, något bra för mig.
jag började tro för tidigt att det skulle kunna vara något bra, något bra för mig.
sen dess sitter det som sten i huvudet på mig.
jag vågar inte ta steget ifall det skulle kunna bli så bra som jag hoppas.
jag skulle behöva en rejäl knuff i ryggen över tröskeln, någon som kan hjälpa mig in i det nya.
öppna upp boken och skriva ett nytt kaptiel ur min livsbok.
det är jag som är huvudpersonen i min film, det är jag som skriver raderna.
det är jag som måste våga.
varför gör jag det bara inte??
varför gör jag det bara inte??
13de januari 2009.
idag är det alltså tre år sen, sen olyckan. tre år har gått sen jag var påväg hem från skolan och innan jag visste ordet av det låg jag på sjukhuset med slangar och blodiga sår efter att de stuckit sönder mig för att ta blodprover. tre år sen jag blev sängliggandes i fyra veckor. tre år sen läkarna inte visste hur det skulle gå för mig.
klockan var runt 17.45 när jag skulle cykla hem från bussen. jag hade tagit med mig lite tyger hem som jag skulle riva så jag kunde använda dem till att väva mattan vi skulle börja med. först satte jag påsen på pakethållaren men ändrade mig då jag trodde att den skulle ramla av, och hängde den på bockstyret. jag började cykla hemåt, jag hann komma ungefär 200meter och hade precis fått upp farten när det bara tog tvärstop och jag flög in i styret innan jag ramlade ihop på backen. det kom folk springades fram till mig som sett det hela och hjälpte mig. bilar stannade. vi alla trodde att jag bara hade tappat andan, ända till jag började känna blodsmak i munnen och huvudet med alldeles tungt. en av våra grannar skjutsade hem mig och bar in mig till hallen, där jag bara föll ihop igen. pappa tog över och hjälpte mig in till sängen. självklart trodde vi fortfarande att jag bara tappat luften och var i chock. jag berättade för mamma och pappa att jag hade ont i magen, och vi drog upp tröjan och kollade - den var i princip kolsvart, och det var då vi verkligen insåg att vi var tvungen att göra något. mamma ringde till rådgivningen och vi fick en akuttid hos en läkare på södertull. direkt när läkaren såg hur jag såg ut skrev han en remiss upp till akuten, han trodde att jag spräckt mjälten...
väl uppe på akuten fick jag göra alla möjliga prover, bl.a. blodprover och de gjorde även en röntgen. jag ville inget annat än att åka hem och sova då. först sa läkarna att jag skulle stanna över natten bara för observation, men en natt blev till en fyra veckors mardröm. jag blev bara sämre och sämre, och det gjorde bara ondare och ondare. när röntgenbilderna kom visades det sig att svansen på bukspottskörteln var av samt en spricka i den, en spricka i ena njuren och den andra hade fått ett rejält "blåmärke" och ryggkotspelaren var av. det var alltså inte mjälten som den första läkaren trodde. eftersom läkarna här i gävle inte var vana med ett sånt här fall, lät de mig äta och dricka om jag ville + dropp. under veckan jag låg på sjukhuset här i gävle blev jag bara sämre för varje dag. jag kunde inte röra mig utan att jag skrek av smärta. jag fick göra ett antal skiktröntgen för att kunna hålla koll på utvecklingen. de tvingade mig att hålla upp armarna medan jag låg där på båren. pappa var med mig under den här tiden, och han säger att det var det jobbigaste som hänt honom, att se mig ligga där, fastspänd på en bår, skrikandes och gråtandes av all smärta - bara för att de ville att jag skulle hålla upp mina armar. jag fick en morfindosa så jag kunde ta morfin när jag behövde det, låg nere på intensiven vid det tillfället. dagarna gick och vi alla undrade varför jag aldrig blev bättre när jag fick vård dygnena runt. tisdagen efter kom min läkare in på mitt rum och berättade att de hade beslutat att skicka ner mig till uppsala sjukhus, där det fanns specialister inom det här området.
direkt när jag kom ner till uppsala fick jag tre huvudläkare över mig. det hade varit länge sedan de hade ett sådant här illa fall. och de visste inte riktigt om jag skulle klara mig eller ej. väl i uppsala sattes jag på en gång i fasta och fick endast dropp och morfin. dagen efter ankomsten ner dit berättade de för mig att jag skulle få ett dränage i magen, för att få bort all vätska som bildats i och med att bukspottskörteln var sprucken. jag började må lite bättre när vätskan började försvinna, men jag vred och vände mig ändå av smärta. jag hade sönderstuckna armar av alla nålar. till slut var mina armar så trasiga att det inte fanns några hela kärl kvar, utan droppet hamnade utanför blodkärlen och mina armar svällde upp och gjorde oerhört ont. då blev det bestämt att jag skulle ner på operation för att göra ett ingrepp och få som en slang ner i en ådra på halsen, en platta syddes fast på utsidan för att hålla allting på plats. efter att ingreppet var klart, glömde sköterskan koppla på droppet igen, men morfinet kopplades på, och på natten hade jag så ont att jag tröck på knappen för att få morfin så jag kunde somna. och eftersom droppet aldrig kopplades på fick jag morfinet rätt ut i blodet utan att det blandades med något. det här fick mig att hallucinera och jag sov ingenting den natten.
i och med att dagarna gick på uppsala blev jag bättre i magen och läkarna kunde se att bukspottskörteln höll på att gå ihop av sig själv, för först var det prat om en operation och sy fast svansen eller ta bort den, men när de kunde se att det började gå ihop av sig själv avslogs operationen. men jag blev ändå inte bättre även fast det inte gjorde lika ont i magen. läkarna tog olika blodprover och såg då att mina levervärden hade gått ner mycket. detta berodde på syran från bukspottskörteln som frätt sönder på levern och jag hade även fått ätit mycket smärtlindrade tabletter som inte heller var bra för levern. en operation togs upp igen. men denna gång var det en transplantation av levern ifall jag skulle få skrumplever av all syra. det var ett riktigt bakslag för mig vid det här laget. precis när jag började må bättre och hade fått äta första gången på två veckor, blev levern dålig. detta var i samma veva som de tänkte låta mig åka hem till gävle igen, men med tanke på leverns tillstånd blev jag kvar ytterligare några dagar. det togs tester var och varannan dag för att hålla allt under kontroll. till slut, den 29de januari kom en av läkarna in på mitt rum och berättade att jag skulle få åka hem igen då mina värden gått upp lite grann.
pappa mötte upp mig och mamma på gävle sjukhus, vi skulle träffa en läkare där som skulle bestämma om jag skulle bli inlagd där eller om jag skulle få permission och åka hem över natten. vi väntade i fyra timmar på den läkaren, kände mer och mer för varje sekund att jag aldrig skulle få komma hem. till slut ledsnade pappa och sa till några sjuksköterskor att han inte tänkte sitta och vänta längre utan han tog med mig hem. hem, till min säng, utan slangar och dropp. det var den mest underbara natten jag varit med om. doften av hemmet och lugnet över att äntligen vara hemma igen.
de kommande två veckorna var jag på sjukhuset varje dag - flera timmar åt gången för att kontrollera allting. kontrollera så att allting gick åt rätt håll och blev bättre och inte utvecklades till något skadligt igen. hela 2009 var sjukhuset som mitt andra hem. jag var där jämt och ständigt och tog olika blodprover och gjorde röntgen. hela 2009 gick åt till att kolla så jag var okej eller om jag kanske skulle bli tvungen att bli inlagd igen. det var en ständig oro i kroppen. men jag blev bättre, för varje dag som gick. nu idag har jag inga bestående men av händelsen.
det här var en fruktansvärt jobbig tid, för mig och alla mina nära och kära. man kan inte riktigt tänka sig in i situationen att man kanske inte har chansen att klara sig, förrän man upplevt det. jag minns hela den här händelsen precis som att det vore igår, men ändå känns det väldigt luddigt och långt borta. jag gick ner alldeles för mycket i vikt, jag såg ut som ett skelett bokstavligen talat.
anledningen till varför jag berättar det här, det är för att det är just tre år sedan. och för att folk tar dagligen andra för givet. ta aldrig någon för givet, en dag kan den personen vara borta för gott.
jag vill också tacka alla de som ställde upp under här tiden.
mamma - som var med mig varenda dag på sjukhuset, både i gävle & uppsala
pappa - som tappert höll i allting här hemma när jag och mamma åkte ner
angelica - som tålmodigt tog hand om donna under den här tiden
och självklart är det så många fler som ställde upp för mig under den här tiden, och jag vill bara tacka. hade nog inte klarat av det utan allt stöd jag fick, från alla möjliga håll.
där har ni min historia i alla fall.
min historia om gränsen mellan liv och död.
In the middle.
sådärja, har man stått ute och jobbat i kylan i tre timmar utan att röra alltför mycket på mig, men fick i alla fall träffa på mycket härligt (fulla) folk som skulle upp på matchen. fick även biljett men kände inte för att åka och ställa mig i en ishall efter köldskadorna jag fick på både fingrar, tår och näsan. tog mig hem istället och nu ligger jag nergrävd i soffan med filten över mig. börjar få tillbaka känseln och värmen i kroppen nu, så det både kliar och svider överallt nu. suck*
ska alldeles strax ta mig ut igen och gå till affären och köpa mat. men denna gång plockar jag fram den ordentliga vinterjackan, och mössan för den delen. blev så otroligt sugen på fläskfilé, pommes och bea! och eftersom jag inte har något av det hemma måste jag alltså gå till willys. yeeeeiy! sen kommer jag stanna i soffan resten av kvällen. kommer absolut inte röra mig. oavsett om det skulle börja brinna skulle jag ligga kvar. vill inte veta av mer kyla idag.
ska alldeles strax ta mig ut igen och gå till affären och köpa mat. men denna gång plockar jag fram den ordentliga vinterjackan, och mössan för den delen. blev så otroligt sugen på fläskfilé, pommes och bea! och eftersom jag inte har något av det hemma måste jag alltså gå till willys. yeeeeiy! sen kommer jag stanna i soffan resten av kvällen. kommer absolut inte röra mig. oavsett om det skulle börja brinna skulle jag ligga kvar. vill inte veta av mer kyla idag.
bilden lånad från google.
