itssuchashame -

It feels good to hold the knife.

ni vet när man kommer till en punkt i livet där man inser att man precis avklarat

ett kapitel ur sitt liv och bara kan ta emot det nya med öppna armar?

jag önskar att jag kunde komma till den punkten.
jag önskar att jag redan hade börjat på det nya kapitlet, kanske till och med avslutat ännu ett.

egentligen skulle jag kunna vara där.

jag hade kunnat varit där för länge sen.

men jag är för rädd för att börja det nya, läsa ut det här kapitlet, som hållt mig fast för länge nu.

jag hoppas för mycket.

jag tror för mycket.

jag fantiserar alltför mycket om hur det skulle kunna vara.

jag ljuger för ingen annan än mig själv, ständigt, varje dag.

oavsett att både hjärtat, magen och en del av huvudet säger att jag bara ska ta tag i det nya,

så är jag ändå kvar på det gamla.

kanske har det ändrats nu?

kanske inte?

om några dagar, precis när jag är påväg att ta steget in i det nya kapitlet kommer det gamla dyka upp.

det är så det är.

och jag tillåter det.

det är svårt att bryta den gamla tryggheten bara sådär, när man vet att man trivs.

jag vet hur allting ligger till, och jag tillåter det.

jag tillåter mig själv att vara andrahandsvalet, kanske till och med tredje eller fjärde.
jag är inte den slags personen, jag har inte den personligheten.

vad har hänt??
jag började tro för tidigt att det skulle kunna vara något bra, något bra för mig.

sen dess sitter det som sten i huvudet på mig.

jag vågar inte ta steget ifall det skulle kunna bli så bra som jag hoppas.

jag skulle behöva en rejäl knuff i ryggen över tröskeln, någon som kan hjälpa mig in i det nya.

öppna upp boken och skriva ett nytt kaptiel ur min livsbok.

det är jag som är huvudpersonen i min film, det är jag som skriver raderna.

det är jag som måste våga.

varför gör jag det bara inte??