itssuchashame

idag är det alltså tre år sen, sen olyckan. tre år har gått sen jag var påväg hem från skolan och innan jag visste ordet av det låg jag på sjukhuset med slangar och blodiga sår efter att de stuckit sönder mig för att ta blodprover. tre år sen jag blev sängliggandes i fyra veckor. tre år sen läkarna inte visste hur det skulle gå för mig.

---

klockan var runt 17.45 när jag skulle cykla hem från bussen. jag hade tagit med mig lite tyger hem som jag skulle riva så jag kunde använda dem till att väva mattan vi skulle börja med. först satte jag påsen på pakethållaren men ändrade mig då jag trodde att den skulle ramla av, och hängde den på bockstyret. jag började cykla hemåt, jag hann komma ungefär 200meter och hade precis fått upp farten när det bara tog tvärstop och jag flög in i styret innan jag ramlade ihop på backen. det kom folk springades fram till mig som sett det hela och hjälpte mig. bilar stannade. vi alla trodde att jag bara hade tappat andan, ända till jag började känna blodsmak i munnen och huvudet med alldeles tungt. en av våra grannar skjutsade hem mig och bar in mig till hallen, där jag bara föll ihop igen. pappa tog över och hjälpte mig in till sängen. självklart trodde vi fortfarande att jag bara tappat luften och var i chock. jag berättade för mamma och pappa att jag hade ont i magen, och vi drog upp tröjan och kollade - den var i princip kolsvart, och det var då vi verkligen insåg att vi var tvungen att göra något. mamma ringde till rådgivningen och vi fick en akuttid hos en läkare på södertull. direkt när läkaren såg hur jag såg ut skrev han en remiss upp till akuten, han trodde att jag spräckt mjälten...

väl uppe på akuten fick jag göra alla möjliga prover, bl.a. blodprover och de gjorde även en röntgen. jag ville inget annat än att åka hem och sova då. först sa läkarna att jag skulle stanna över natten bara för observation, men en natt blev till en fyra veckors mardröm. jag blev bara sämre och sämre, och det gjorde bara ondare och ondare. när röntgenbilderna kom visades det sig att svansen på bukspottskörteln var av samt en spricka i den, en spricka i ena njuren och den andra hade fått ett rejält "blåmärke" och ryggkotspelaren var av. det var alltså inte mjälten som den första läkaren trodde. eftersom läkarna här i gävle inte var vana med ett sånt här fall, lät de mig äta och dricka om jag ville + dropp. under veckan jag låg på sjukhuset här i gävle blev jag bara sämre för varje dag. jag kunde inte röra mig utan att jag skrek av smärta. jag fick göra ett antal skiktröntgen för att kunna hålla koll på utvecklingen. de tvingade mig att hålla upp armarna medan jag låg där på båren. pappa var med mig under den här tiden, och han säger att det var det jobbigaste som hänt honom, att se mig ligga där, fastspänd på en bår, skrikandes och gråtandes av all smärta - bara för att de ville att jag skulle hålla upp mina armar. jag fick en morfindosa så jag kunde ta morfin när jag behövde det, låg nere på intensiven vid det tillfället. dagarna gick och vi alla undrade varför jag aldrig blev bättre när jag fick vård dygnena runt. tisdagen efter kom min läkare in på mitt rum och berättade att de hade beslutat att skicka ner mig till uppsala sjukhus, där det fanns specialister inom det här området.

direkt när jag kom ner till uppsala fick jag tre huvudläkare över mig. det hade varit länge sedan de hade ett sådant här illa fall. och de visste inte riktigt om jag skulle klara mig eller ej. väl i uppsala sattes jag på en gång i fasta och fick endast dropp och morfin. dagen efter ankomsten ner dit berättade de för mig att jag skulle få ett dränage i magen, för att få bort all vätska som bildats i och med att bukspottskörteln var sprucken. jag började må lite bättre när vätskan började försvinna, men jag vred och vände mig ändå av smärta. jag hade sönderstuckna armar av alla nålar. till slut var mina armar så trasiga att det inte fanns några hela kärl kvar, utan droppet hamnade utanför blodkärlen och mina armar svällde upp och gjorde oerhört ont. då blev det bestämt att jag skulle ner på operation för att göra ett ingrepp och få som en slang ner i en ådra på halsen, en platta syddes fast på utsidan för att hålla allting på plats. efter att ingreppet var klart, glömde sköterskan koppla på droppet igen, men morfinet kopplades på, och på natten hade jag så ont att jag tröck på knappen för att få morfin så jag kunde somna. och eftersom droppet aldrig kopplades på fick jag morfinet rätt ut i blodet utan att det blandades med något. det här fick mig att hallucinera och jag sov ingenting den natten.

i och med att dagarna gick på uppsala blev jag bättre i magen och läkarna kunde se att bukspottskörteln höll på att gå ihop av sig själv, för först var det prat om en operation och sy fast svansen eller ta bort den, men när de kunde se att det började gå ihop av sig själv avslogs operationen. men jag blev ändå inte bättre även fast det inte gjorde lika ont i magen. läkarna tog olika blodprover och såg då att mina levervärden hade gått ner mycket. detta berodde på syran från bukspottskörteln som frätt sönder på levern och jag hade även fått ätit mycket smärtlindrade tabletter som inte heller var bra för levern. en operation togs upp igen. men denna gång var det en transplantation av levern ifall jag skulle få skrumplever av all syra. det var ett riktigt bakslag för mig vid det här laget. precis när jag började må bättre och hade fått äta första gången på två veckor, blev levern dålig. detta var i samma veva som de tänkte låta mig åka hem till gävle igen, men med tanke på leverns tillstånd blev jag kvar ytterligare några dagar. det togs tester var och varannan dag för att hålla allt under kontroll. till slut, den 29de januari kom en av läkarna in på mitt rum och berättade att jag skulle få åka hem igen då mina värden gått upp lite grann.

pappa mötte upp mig och mamma på gävle sjukhus, vi skulle träffa en läkare där som skulle bestämma om jag skulle bli inlagd där eller om jag skulle få permission och åka hem över natten. vi väntade i fyra timmar på den läkaren, kände mer och mer för varje sekund att jag aldrig skulle få komma hem. till slut ledsnade pappa och sa till några sjuksköterskor att han inte tänkte sitta och vänta längre utan han tog med mig hem. hem, till min säng, utan slangar och dropp. det var den mest underbara natten jag varit med om. doften av hemmet och lugnet över att äntligen vara hemma igen.

de kommande två veckorna var jag på sjukhuset varje dag - flera timmar åt gången för att kontrollera allting. kontrollera så att allting gick åt rätt håll och blev bättre och inte utvecklades till något skadligt igen. hela 2009 var sjukhuset som mitt andra hem. jag var där jämt och ständigt och tog olika blodprover och gjorde röntgen. hela 2009 gick åt till att kolla så jag var okej eller om jag kanske skulle bli tvungen att bli inlagd igen. det var en ständig oro i kroppen. men jag blev bättre, för varje dag som gick. nu idag har jag inga bestående men av händelsen.

---

det här var en fruktansvärt jobbig tid, för mig och alla mina nära och kära. man kan inte riktigt tänka sig in i situationen att man kanske inte har chansen att klara sig, förrän man upplevt det. jag minns hela den här händelsen precis som att det vore igår, men ändå känns det väldigt luddigt och långt borta. jag gick ner alldeles för mycket i vikt, jag såg ut som ett skelett bokstavligen talat. 

anledningen till varför jag berättar det här, det är för att det är just tre år sedan. och för att folk tar dagligen andra för givet. ta aldrig någon för givet, en dag kan den personen vara borta för gott. 

jag vill också tacka alla de som ställde upp under här tiden. 
mamma - som var med mig varenda dag på sjukhuset, både i gävle & uppsala

pappa - som tappert höll i allting här hemma när jag och mamma åkte ner

angelica - som tålmodigt tog hand om donna under den här tiden

och självklart är det så många fler som ställde upp för mig under den här tiden, och jag vill bara tacka. hade nog inte klarat av det utan allt stöd jag fick, från alla möjliga håll.