Människan & djuret.
en annan sak som jag tänkt på, sen igår då jag fick höra den otroligt tråkiga nyheten om att svärföräldrarnas hund precis avlivats, det är hur mycket ett djur gör för människan egentligen, hur mycket man som person fäster sig vid sitt djur så oerhört snabbt, att djuret är en del utav familjen, en helt vanlig, älskad familjemedlem. självklart är det inte så i alla fall då man mer och mer får läsa om djurplågeri hit&dit, vilket jag inte förstår hur man kan göra.
men åter till hur människan fäster sig vid ett djur. jag är en sådan otrolig djurvän, visst, jag äter kött, det tänker jag inte sopa under mattan, och jag älskar det. så på så sätt är det lite dubbelmoral det jag sitter och säger, det är jag väl medveten om. MEN, jag skulle aldrig i hela mitt liv plåga ett djur för nöjets skull, och jag skulle heller aldrig lämna ett djur utan mat och vatten och utan uppsikt under en längre tid. tänkte bara skriva det så vi har rett ut det ifall någon undrar.
ett djur kan göra så mycket för människan. de kräver inte mycket, det enda de vill ha tillbaka är den kärlek som varenda djur förtjänar, den kärlek som de ger oss. jag personligen har jättelätt att fästa mig vid djur, oavsett hur mycket jag känner dem. det som är det negativa med djur, sorgligt nog, det är just det att en dag kommer det då vi inte kan göra så mycket mer för dem utan "tvingas" ta bort dem. varför jag gjorde "" över tvingas är för att vi är ändå lite egoistiska på den biten, vi vill verkligen inte göra det, men vi gör det ändå. och det är nog för att djuret i fråga har blivit en i familjen och man vill helst slippa ta sånna beslut. det enda man egentligen kan göra är att försöka tänka "vi gjorde allt vi kunde" "hen får det bättre nu" "hen har haft ett bra liv". det är skitjobbigt, jag vet!
när jag och pappa åkte iväg med donna satt jag och grät i bilen påvägen upp, grät när jag tog ur henne ur transporten, grät påvägen hem, grät i en vecka efteråt. än idag kan jag känna att det är skitjobbigt. vetskapen att jag inte kan se henne mer, det gör så ont i mig.
eller i våras när alexander blev sjuk. den första veterinären som jag ringde säger att vi måste åka in med honom så snabbt som möjligt innan det blev försent, men denna veterinär hade inte tid. jag ringde till falun, de sa samma sak, men de hade heller inte tid. till slut kände jag sån panik i kroppen att jag inte klarade av att ringa nästa samtal till uppsala och tierp, utan johan fick ringa. jag kunde inte andas, tårarna bara rann. den paniken, av att se alexander må dåligt, att ha så ont som han hade då, och inte kunna göra så mycket. det går inte att plåstra om och blåsa på såret så det blir bättre. mammahjärtat sprack!
man fäster sig så oerhört vid de, att alltid ha dem vid sin sida, till den dagen det inte är så längre. djur gör så fantastiskt mycket för oss människor, och det är sån synd att vissa inte kan se detta och ge lite grann tillbaka, det är det enda de kräver utav oss.
jag har haft djur sen jag var liten, jag har alltid varit i kontakt med djur på ett eller annat sätt, och jag kan inte ens tänka mig ett liv utan dem. våra djur förtjänar det bästa utav alla världar, tänk på det!
men åter till hur människan fäster sig vid ett djur. jag är en sådan otrolig djurvän, visst, jag äter kött, det tänker jag inte sopa under mattan, och jag älskar det. så på så sätt är det lite dubbelmoral det jag sitter och säger, det är jag väl medveten om. MEN, jag skulle aldrig i hela mitt liv plåga ett djur för nöjets skull, och jag skulle heller aldrig lämna ett djur utan mat och vatten och utan uppsikt under en längre tid. tänkte bara skriva det så vi har rett ut det ifall någon undrar.
ett djur kan göra så mycket för människan. de kräver inte mycket, det enda de vill ha tillbaka är den kärlek som varenda djur förtjänar, den kärlek som de ger oss. jag personligen har jättelätt att fästa mig vid djur, oavsett hur mycket jag känner dem. det som är det negativa med djur, sorgligt nog, det är just det att en dag kommer det då vi inte kan göra så mycket mer för dem utan "tvingas" ta bort dem. varför jag gjorde "" över tvingas är för att vi är ändå lite egoistiska på den biten, vi vill verkligen inte göra det, men vi gör det ändå. och det är nog för att djuret i fråga har blivit en i familjen och man vill helst slippa ta sånna beslut. det enda man egentligen kan göra är att försöka tänka "vi gjorde allt vi kunde" "hen får det bättre nu" "hen har haft ett bra liv". det är skitjobbigt, jag vet!
när jag och pappa åkte iväg med donna satt jag och grät i bilen påvägen upp, grät när jag tog ur henne ur transporten, grät påvägen hem, grät i en vecka efteråt. än idag kan jag känna att det är skitjobbigt. vetskapen att jag inte kan se henne mer, det gör så ont i mig.
eller i våras när alexander blev sjuk. den första veterinären som jag ringde säger att vi måste åka in med honom så snabbt som möjligt innan det blev försent, men denna veterinär hade inte tid. jag ringde till falun, de sa samma sak, men de hade heller inte tid. till slut kände jag sån panik i kroppen att jag inte klarade av att ringa nästa samtal till uppsala och tierp, utan johan fick ringa. jag kunde inte andas, tårarna bara rann. den paniken, av att se alexander må dåligt, att ha så ont som han hade då, och inte kunna göra så mycket. det går inte att plåstra om och blåsa på såret så det blir bättre. mammahjärtat sprack!
man fäster sig så oerhört vid de, att alltid ha dem vid sin sida, till den dagen det inte är så längre. djur gör så fantastiskt mycket för oss människor, och det är sån synd att vissa inte kan se detta och ge lite grann tillbaka, det är det enda de kräver utav oss.
jag har haft djur sen jag var liten, jag har alltid varit i kontakt med djur på ett eller annat sätt, och jag kan inte ens tänka mig ett liv utan dem. våra djur förtjänar det bästa utav alla världar, tänk på det!
Kommentarer
Trackback
