Om en stund är den alldeles död.
det är alltid jobbigt att inse fakta. inse verkligheten. när man kommer på att den enda personen man ljuger för, är en själv. när man kommer på att den enda som lider utav det, också är en själv.
oftast tror man sig veta exakt sina gränser. men vart går gränsen egentligen? det finns mycket man gör för andra, små grejer varje dag. man försöker hela tiden behaga andra och få dem att må bra. till slut når man den där gränsen, men ändå fortsätter man i samma spår.
det är svårt att bara byta bana, speciellt när man gått i samma hjulspår alltför länge. man vågar inte ta sig över den där linjen, in i det kapitlet. det är för otryggt. man missar den egentliga tryggheten som man tror sig redan ha. men det är svårt, även fast man vet att gräset är grönare på andra sidan.
vissa måste börja tänka mer på sig själva, sätta sitt eget välmående framför andras. gör det innan ni korsat gränsen flera gånger om. ju fler gånger man gör det, desto svårare blir det att ta sig därifrån.
/mw. ❤
