itssuchashame

det är ju så mycket tankar och grejer som sätter igång när man har tråkigt. och det är verkligen tankar om exakt allt. det är helt sjukt ju. från det att man tycker att man väger för mycket-för lite, att man är ensammast i hela världen, om man kommer dö ensam, hur det kommer kännas att bli gammal, om man kommer klara av skolan och känna sig stolt, om man kommer få jobba med det man vill när man blir äldre, om det finns någon som helst chans att lyckas här i livet. det är ju så jävla lame så det är ju helt sjukt. men jag tror inte jag är ensam om allt det här. så fort man inte gör nånting, då tänker man. och hur bra är det då? 

sitter och lyssnar på mysig musik och kikar igenom alla bilder på datorn, alldeles för mig själv. låter roligt eller hur? fast näe. det är sjukt tråkigt. och självklart ska man ju koppla ihop en massa minnen tillsammans med de här bilderna också. fan, tror jag måste ta bort allting från datorn så man slipper sånt här. det är ju bara jobbigt. eller så får jag skaffa någon som kan sitta här och ha tråkigt med mig, dagligen. då blir det i alla fall lite roligare skulle jag kunna tänka mig ...

... men i alla fall. ska väl snart ta mig till min lilla prinsessa. tänker inte försöka gå dit med min vad, så jag får väl cykla. och det är ju minst lika farligt det. i alla fall när jag cyklar. och apropå att cykla. snart är det tre år sen jag hamnade på sjukhuset för den där jävla cykeln. känns bra. tiden flyger ju förfan bara förbi, och innan vi vet ordet av det kommer vi stå där på trappan och inte veta vafan vi ska göra med våra liv. ja, det är tragiskt jag vet. 

och jag kom att tänka på en till sak nu. eller ja, det är mer en fundering. varför inte vissa personer berättar saker för mig. sånna som alltid har berättat allt för mig, har helt plötsligt bara slutat? antingen är det något jag gjort utan att jag vet om det, eller så är det för att de här personerna vet om att jag kommer säga exakt vad jag tycker om saker. men det känns ju skitroligt när folk bara slutar prata med en, och är istället äckligt bittra. och om man ska hålla på sådär, så kan ju de då glömma att jag kommer ställa upp fler gånger. det kommer liksom inte att hända.

ja, den grymma värld. vafan ska man säga egentligen? jag blir så jävla less på allting, är dock alldeles för stolt för att visa det i verkligheten. det är inte så att jag mår dåligt eller nånting sånt, blir bara less när allting ska gå på andras villkor, och att folk tar en för givet hela jävla tiden ...