Jag antar att det bara är att glömma nu.

sånna här stunder får mig att vilja träna exakt hela tiden.
jag känner mig liksom tom. och jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att förstå? kanske finns det ingenting jag kan göra åt saken heller. det svider. det svider nå grymt mycket. och att du är otrevlig gör inte saken bättre. jag vill ingenting annat än väl. jag bryr mig för mycket. jag har svårt att släppa in folk nära på livet, men när jag väl gör det så har jag svårt att komma över det och gå vidare med mitt liv. varför kan det bara inte vara så enkelt som i filmer? eller varför inte bara vara så enkelt som när man var liten, när mamma kunde lösa alla problemen? jag har slut på krafter nu. finns liksom ingenting kvar. jag önskar bara att allting var annorlunda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0