itssuchashame

nu känner jag att dagen börjar lida mot sitt slut. jag är slut som människa. helt slut i skallen. ja, det är mycket som hänt nu på senaste tiden, och det har nog blivit alldeles för mycket för mig. allting kom som en bomb helt från ingenstans. det är inga som helst tankar som snurrar i skallen på mig heller, utan det är bara helt tomt. på ett sätt är det ändå ganska skönt, att slippa sitta och tänka en massa grejer. men ja, eftersom förhoppningarna gjorde en tvärnit så har väl tankarna gjort detsamma kan jag tänka mig. nu är vi i alla fall på G med rummet, fotot är uppe och det blev faktiskt väldigt bra. nu är det bara resten som ska upp, men det ska jag och papi fixa lite med imorgon. jag trodde, för en nanosekund att det här året kanske skulle kunna bli lite annorlunda, nytt år ny start liksom. men det verkar som att det kommer förbli detsamma. ja, visst det har ju inte gått sådär skitlång tid heller, och jag vet att jag borde ge det en chans. men eftersom ingenting blev som jag tänkt mig, så är jag bara missnöjd helt enkelt. hade en kanonstart, men kom aldrig riktigt in i mål. och frågan är ju om jag kommer göra det också? jag dog liksom efter vägen, och jag var inte den enda som gjorde det heller.

jag är inte deprimerad eller något sånt, så ni behöver inte få nå tankar om en massa skit.
det har bara varit för mycket nu. jag föll så långt så väldigt fort. och där har ni felet. just nu håller jag bara på att försöker klättra mig upp till toppen igen, där jag ska vara. där jag var innan. men som ni alla säkert redan vet, så ramlar man bara längre ner ju mer man kämpar sig uppåt. det kommer liksom hinder ivägen som gör att man måste börja om från ruta 1 igen. man måste liksom låta allting komma av sig själv. verkligen allting. man kan inte tvinga sig själv att göra saker. man kan inte ställa för höga krav på sig själv eller någon annan, det slutar bara med att man blir missnöjd med allting. jag har slutat att ställa en massa krav på mig själv, det lönar sig ändå inte. visst, vissa krav är väl helt ok att ha på sig själv, men till rätt mängd av det.

sa tidigare att jag inte hade några som helst tankar längre. och det är faktiskt sant.
just nu tänker jag inte ens på det jag skriver, utan det är fingrarna som gör hela jobbet. det känns inte ens som att det är jag som skriver det här nu heller. och jag tycker själv att det är så jävla obehagligt med en sån här känlsa, när man bara känner sig tom. och nej, jag känner mig inte såhär nu för att jag tycker att det saknas nånting i mitt liv. för det gör det inte. jag har världens underbaraste familj och vänner, tak över huvudet, en säng att lägga mig i om kvällarna och mat som står framdukat på bordet. så nej, jag saknar ingenting. det är bara en känsla jag har i huvudet och i magen ändå. jag får rysningar genom hela ryggraden när jag sitter här nu och skriver ner allting. kanske är det för att jag är trött? eller för att jag saknar mina vänner så oerhört mycket som gör att jag känner mig såhär. det känns liksom som att ingenting är detsamma längre. all gemenskap som bildades på så kort tid, är bara helt bortblåst. och så ska det ju ändå inte kännas tycker jag.

ja, jag vet då ingenting längre känns det som. förutom att jag inte alls är långt ifrån ett nervsammanbrott. det har varit så jävla mycket. allting kom så fort att jag inte har hunnit acceptera själva läget, och det skrämmer mig som fan. att inte ha kontroll över sig själv är det värsta som finns.

storebror, var är du när jag behöver dig som mest? </3