itssuchashame

jag förstår verkligen ingenting längre av nånting. det har blivit skitkonstigt allting.
jag vill gärna ha tillbaka sommaren nu med en gång. jag var så jävla oberoende av allting. det kändes så jävla perfekt. men nu har det fan blivit helt tvärtom. och jag kan fan inte förstå hur fan det kunde gå till? det blev vinter och tankarna började sätta sprätt på hjärnan. varför egentligen? för jag mår ju egentligen inte sämre nu än vad jag gjorde då. allting har bara blivit fel från start. och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara heller för att få er att förstå. jag har liksom mist några av de närmaste vännerna, men jag har samtidigt träffat nytt underbart folk. eller ja, vissa är ju mindre underbar, men så är det ju också. ni vet det där om att jag levde i dröm men att jag hade vaknat ur den nu. det är helt fel. jag har äntligen insett att jag lever kvar i drömmen, vare sig jag vill eller inte. men det är liksom så att jag vill ha det så som den är "drömmen" men jag vet också att det aldrig någonsin kommer bli av. det är i alla fall nånting jag lärt mig nu de senaste dagarna. men nej, jag lever ändå kvar i den, fastän jag vet precis hur det kommer sluta. och det är helt sjukt. och det där med att tänka positivt på grejer, visst jag är inte alls en negativ människa, men ibland går det inte överhuvudtaget att tänka positivt, även fast man verkligen försöker. jag vaknade till och med imorse av mina jävla tankar. och hur bra är det då egentligen om man tänker efter? det är inte alls bra. känner mig som en jävla psykopat eller hur jag ska förklara det. typ scitzofren eller nå liknande.

jag vet att jag kan prata med mina vänner om precis allting, men på nåt sätt känns det som att jag inte vill göra det nu. det känns som att något där också har förändrats. och ju mer jag pratar om hur jag mår, desto mer tankar får jag. och så borde det egentligen inte vara? men jag fortsätter liksom låtsas som allting är bra. för det är egentligen ganska onödigt att gräva ner sig i nånting och sitta och prata om tråkiga saker som händer. ja, men såhär på kvällskvisten är det ju alltid värst, och jag kan verkligen inte förstå det. det är liksom hundra tankar om allting, men framför allt om den där "drömmen", och jag är ju inte ens sån som person. det är nånting som hänt med mig, känner ju knappt igen mig själv. sån här person är inte jag. och även hur mycket jag försöker intala mig det, så försvinner ändå ingen av tankarna, utan de utvecklas istället. det är inte skitkul precis. men jag måste göra ett försök till att bättra mig. det här kommer aldrig funka i längden. och jag måste börja någonstans, men var? det är ju en fråga som är nästan omöjlig att svara på för er, det är liksom nånting jag måste komma på själv. men eftersom jag går omkring i en jävla cirkel så vet jag inte om jag kommer komma nånstans. det är bara att börja klättra uppåt, för det kan inte gå neråt, eller kan det göra det?