I'm to proud to confess.
först och främst, så vill jag bara tacka huong för allting. hon har fått mig
att inse tonvis med saker. hon en utav de få människor jag aldrig kommer tröttna på. hon betyder sjukt mycket, och jag är hur tacksam som helst över att hon ärlig exakt hela tiden under våra konversationer. och hon frågar alltid hur det är, bryr sig helt enkelt. så ja, jag ville i alla fall börja med att tacka henne <3
det är några saker som jag vill ta upp, jag förväntar mig varken att ni ska tycka lika som mig eller överhuvudtaget ha förståelse över det jag skriver. utan det här är mina egna uppfattningar.
det är några saker som jag vill ta upp, jag förväntar mig varken att ni ska tycka lika som mig eller överhuvudtaget ha förståelse över det jag skriver. utan det här är mina egna uppfattningar.
- jag är så less på folk som ska försöka bestämma över andra. att alla andra måste vara precis lika som de, för något annat är inte acceptabelt i deras värld. man ska tycka som de, klä sig de, göra samma saker som de, bete sig som de. till vilken nytta? jag är riktigt less på det nu. jag förstår inte varför inte varje enskild identitet får göra som den vill utan att det ska klassas som nånting annat. som; "du får fan inte bli tillsammans med han." eller "varför håller du på med sånt där, du är inte ens en sån person" eller "kan inte jag få göra om dig? sminka dig, fixa ditt hår, sätta på dig en klänning så du ser ut som en tjej för en gång skull". kan folk få vara precis som de är utan att andra ska lägga sig i hela tiden? och sluta klaga på hur andra är, när ni är precis likadan själv.
- falska kompisar är kanske det värsta jag vet. de spelar "bra" kompisar när du är med de, men så fort du vänder ryggen till så snackas det en massa skit. och speciellt, när ens så kallade kompisar hela tiden ska vara bättre än dig. man behöver inte alltid trycka ner andra för att själv må bra. en riktig kompis låter dig vara precis den du är. inget ständigt klagande, inget skitsnack.
- så har vi de falska förhoppningarna ...
... jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans. det spelar ingen roll vad det handlar om egentligen. det är liksom bara själva grejen med att ge ut falska förhoppningar. vet man inte vad man vill eller hur saker och ting kommer bli, så ska man bara ligga lågt. finns inte så mycket mer jag kan säga om det egentligen, det är bara fel sak att göra.
självklart är inte jag helt felfri som person jag heller. jag är inte alltid trevlig och glad, och jag är absolut inte världens bästa tjej heller för den delen. men det är inget jag inte trivs med. folk klagar ofta på mig att jag är svår att lära känna, eller svår att prata med överhuvudtaget, och jag kan ju bara passa på att berätta varför också då. jag litar gärna inte på folk, jag har jättesvårt att lära känna nya människor (för att inte tala om att lära känna nya tjejer.) och jag bryr mig inte så mycket om nya personer heller. såhär är jag endast för att skydda mig själv. för jag har gått igenom så jävla mycket skit, att jag nu för tiden har blivit "immun" mot vissa saker. och självklart är inte det nånting jag är stolt över. och det säger jag inte för att ni ska tycka synd om mig heller, för jag vet att ni varit med om minst lika mycket skit som mig, men nu pratar jag från mina egna egenskaper. när folk lär känna mig är jag inte alltid så snäll som jag skulle behöva vara, men återigen beror det på att jag har så jävla svårt att lita på folk och att släppa in de för nära på livet. jag vill så gärna kunna ändra på allting, och vara enkel som person, men skulle jag göra det, så kommer det inte vara jag längre. jag är den jag är utan att skämmas över det.
Kommentarer
Trackback
